Medvetandeström

Det är mycket som far runt i hjärnan... jag tänker på hur Crazy frågade J om han och hans tjej löst sina problem och han svarade: "Vi har valt att ignorera våra problem". Och är det inte så det är och alltid har varit, eller i alla fall så länge. Det är ett ständigt tema och allt som blir osagt och alla inre konversationer man för och sedan känns det som att det redan är utrett, men så är det ju inte, för allt är inom en själv. I natt drömde jag att han var jätteelak mot mig och jag skrek att jag hatade honom och det kändes så bra, så bra att få ut all sin frustration och aggression och i drömmen packade jag ihop mina saker och stack och så grät jag förstås för att det inte gick att få kontakt och komma på samma plan och nå en lösning. Sen har jag varit sur hela dagen och jag tror att det beror lite på det. Men det är ju inte hans fel vad jag drömmer, och jag kan ju inte klandra honom för vad som sker i mina drömmar. Fast ändå finns det ju där, det olösta... och det är inte samma sak som det en gång var, men det är ändå samma situation. Och det är inte heller vad folk tror, utan annat och jag vet inte hur man ska jämka och få fram allt man vill säga och åstadkomma. Och det är ju också så med mig att jag är instängd och hämmad och det är ingens FEL. Det är bara så det är.