För lite inlägg

Jag vill skriva mer här i bloggen, och får lite uppslag här och där, men alla tankar bara virvlar omkring i huvudet och trasslar in sig i varandra, och så blir det inget skrivet. Jag tror det är bättre att bara börja skriva något, så kommer nog bitarna att falla på plats. Och det här gäller pratande också. Jag kan verkligen vilja säga någonting, och det kan pågå en febril tankeverksamhet och känslostorm inom mig, men allting är bara en enda röra och jag vet inte var jag ska börja och är rädd att säger jag något så kommer det inte bli begripligt, utan bara leda till missförstånd och misslyckad kommunikation. Men nog är det ändå bättre att känna på det sättet än att, som i andra fall, vilja säga någonting men vara helt tom inuti och inte komma på en enda sak i världen som lämpar sig som samtalsämne.

Oh well. Idag vaknade jag 20 minuter innan jag skulle varit på plats på föreläsningen vid uni. Kände mig jättetrött och tung i huvudet, så bestämde mig för att skippa det hela och sova vidare. Har varit trött och hängig hela dagen och hoppas att jag inte håller på o bli sjuk? Fyller ju år på fredag, så det vore inte helt lämpligt. Tog lite KanJang nyss, så får väl se om det har någon verkan.

Nu - åter till priselasticiteten!

Heath Ledger död?!

Heath Ledger, från filmer som 10 orsaker att hata dig, En riddares historia och Brokeback mountain har enligt tidningarna plötsligt dött, eventuellt av en överdos.

Det känns väldigt sorgligt och oväntat med tanke på att han bara var 28 år och borde haft hela livet och karriären framför sig. Jag hade inte heller tidigare hört några tendenser om att han inte skulle må bra, eller att det var några problem på något sätt.

Jag tyckte mycket om flera av hans filmer och kan väl bara tacka för att man fick möjlighet att se dem och beklaga att denne begåvade och stilige skådespelare inte kommer kunna göra några fler :(

Min soma

I boken "Du sköna nya värld" från 1932 skildras ett totalitärt framtidssamhälle, där invånarna föds och modifieras av staten för att passa in i sina framtida roller. I detta samhälle är alla, enligt utsago, lyckliga. Detta beror delvis på att människorna givits olika genetiska egenskaper i statens födslocentraler och efter detta delats upp i olika klasser, att alla fått centraliserad uppfostran, undervisning i sömnen om hur de bör uppträda, obegränsat med sexuella relationer och andefattig men suggestiv underhållning på sin lediga tid. Förutom allt detta får varje medborgare tilldelat sig ransoner av lyckodrogen soma. Skulle de trots alla ansträngningar om motsatsen någon gång råka känna någon obehaglig känsla, så som sorg, ilska, trötthet, frustration eller liknande, kan de bara ta en dos soma, så känns allt snart bättre igen. Då medborgarna på så sätt alltid är lyckliga, vill de förstås inte kämpa emot systemet som styr dem i så hög grad. De är helt nöjda med sakernas tillstånd.

Denna makt över människors preferenser och tankar är oerhört effektiv (och tillhör vad Stephen Lukes skulle kalla den tredje maktdimensionen). Att övertyga någon om att det som strider mot dennes intressen i själva verket är just det han efterfrågar mest av allt är ju ett sätt att utan någon strid eller motstånd uppfylla sina syften. Man kan förstås dra en hel del paralleller mellan Aldous Huxleys vision och dagens samhälle med genetikens framväxt, den bristfälliga mainstreamunderhållningen vi ständigt matas med och reklambranschens inverkan på hur vi lever och vill leva våra liv, men vad jag egentligen ville fokusera på var lyckodrogen soma.

Antidepressionsmedel är kanske vad som först verkar vara dagens motsvarighet, men vad jag tänker på är något annat. När människorna i boken är ute någonstans, vill de alltid ha med sig lite soma, ifall något oförutsett skulle hända. Har de inte det, känner de sig nervösa och nakna, eftersom de vet att om något går fel nu så finns det inget att göra åt det. Det är litegrann som när man har glömt mobilen hemma. Det känns tomt och osäkert. Det känns alltid bra att ha mobilen som en säkerhet ifall något skulle hända, och dessutom är nu risken stor att man missar att någon försöker få tag på en och så vidare.

Men framförallt påminner denna känsla om mitt förhållande till Treo. Eftersom jag tyvärr de senaste åren haft en tendens att få huvudvärk lätt, och efter att jag märkt att Treo är vad som bäst hjälper mig, vill jag helst alltid ha med mig några stycken. Egentligen är det inte speciellt ofta jag använder dem, men det är som en trygghet att ha dem där ifall huvudvärken skulle slå till. Det är inte så speciellt kraftig värk jag brukar få, men den kan vara väldigt störande, och börjar den vet man i princip att resten av dagen är förstörd och det antagligen inte kommer gå att bli av med värken förrän man går och lägger sig ELLER tar en treo. Värken sätter sig ofta i ögonen och jag brukar bli ljuskänslig. Det hela leder till att man inte kan titta på någon form av skärmar, som TV eller dator, läsa, koncentrera sig speciellt bra, att orken försvinner och att det är betydligt svårare att roa sig. Att Treo faktiskt hjälper känns fortfarande som en stor lättnad och säkerhet. Har man bara med sig lite av dessa tabletter kommer allt att ordna sig och man kommer snart må bra igen och få ny energi. Detta kanske inte är ett helt hälsosamt förhållande till medicinen? Egentligen vill jag hellre förstå och förebygga de underliggande orsakerna till huvudvärken, men det är inte alltid detta lyckas. Därför tar jag helst med lite Treo, och ja - Treo är min soma.

Livet på gatan

-Somliga tar 20 år av hårt arbete på sig att bli utbrända, medan andra tydligen klarar det på en dag, sa pappa retfullt och menande när jag kom hem igår, helt slut efter att ha börjat med Metrojobbet igen. Det värsta är kylan, för hur mycket man än tar på sig står man ändå där och fryser efter några timmar. Dessutom får jag ont i nacken av att bära på tidningarna och det är faktiskt himla långtråkigt att stå och göra nästan ingenting timme efter timme. Bättre kan det iofs vara om man har någon att prata med och något att prata om, vilket händer ibland. Träffade på min gamla bekant från Nigeria, som delar för Punkt se, vilket iaf lättade upp stämningen lite. Han berättade att han hade en färdig examen och letade andra jobb för fullt, och klagade över den låga chansen att hitta någon tjej, när man arbetade som "paper boy". Han tvivlade på att de skulle finna det speciellt imponerande och skämtade om att han skulle säga att han jobbade med marketing istället och låta bli att gå in på detaljerna om det inte blev nödvändigt, p.g.a. att de frågade (marketing av tidningen...)

Arbetsgivarna har nu kommit upp med en ny idé, som innebär att man ska gå in i butiker och caféer och försöka dela ut därinne. Trevligt med lite omväxling, och skönt att röra på sig, eftersom man då fryser mindre, men man kände sig ändå ganska påträngande och malplacerad i de olika affärerna. Är det verkligen okej att försöka kränga tidningar inne på H&M?? Eller att sticka upp en under nosen på en stackars kaffe lattedrickande cafégäst??

Hur som helst kommer det inte bli lika mkt Metroutdelande för mig framöver, för snart börjar nationalekonomin på uni. Hur det ska gå får man snart se...

Nordiska muséet, samlande och utseende

Idag var jag på Nordiska muséet för första gången. Var där med Nett och hon skulle vidare på andra ärenden efteråt, så vi beslutade oss för att vara där när de öppnade vid 11. Ganska skönt att komma upp hyfsat tidigt på morgonen och framförallt att komma ut i ljuset! Det var en riktigt klar och vacker dag idag, med strålande solsken och blå himmel, till skillnad från alla de gråa, igenmulna, deprimerande dagarna som vi haft alldeles för många av den här "vintern".

På muséet hade de ett slags antropologiskt (kulturhistoriskt enligt hemsidan) perspektiv på saker och ting och skildrade svenska traditioner, mode, vanor m.m. Vi var där främst för att se samlarutställningarna. Det var alltså privatpersoner som ställt ut sina samlingar av diverse föremål. Det är väldigt vad folk samlar på märkliga grejer :P Fiskeredskap, elefanter, plåtburkar, damhandskar, kinderägg-figurer, restaurangmenyer, citruspressar, ambulansmodeller m.m. m.m. På ett sätt känns det lite läskigt hur folk tillbringar stora delar av sitt liv med att samla på sig meningslösa prylar i tusental. Det är nästan lite maniskt? Å andra sidan kan jag förstå det, då det finns saker jag själv är svag för och inte skulle ha något emot att se i olika utformanden. Och det måste ju vara bra att omge sig av saker man mår bra av.

Vi såg också bl.a. en utställning om hur modet förändrats genom århundradena. Det är ganska sorgligt när man ser hur kvinnan begränsats så mycket av snörliv, korsetter, enorma kjolar, hårt åtsnörade supersmala skor/kängor, blytunga skor med klacken i mitten, stilettklackar. o.s.v. Det var också en nyhet för mig att man fr.o.m. 1600-talet inte gjorde olika skor för vänster- och högerfoten utan istället raka skor som man skulle kunna ha på båda fötterna. Man kan ju tänka sig hur obekvämt detta var. På medeltiden hade man anpassat skorna efter fötterna, men med en modets nyck förändrades detta och trenden höll i sig i flera århundraden! Skor för män blev snabbare återanpassade till fötterna, men skor för kvinnor som var raka kunde köpas i Sverige ända fram till andra världskriget.

Det finns ju de som säger att vill man vara fin, får man lida pin. Detta är något som jag absolut vänder mig emot. Man ska kunna vara fin utan att lida, och kan man inte det, så är det något fel på idealet. Jag tänker inte lida för mitt utseendes skull. Naturligtvis blir det små avvägningar man får göra mellan ultimat bekvämlighet och utseende/representativitet, men dessa värden ska, enligt mig förenas så långt det bara går.

Först!

Det här med att skaffa blogg är något jag skjutit upp en lång tid... men bästa sättet att få det gjort är nog att ha någonting annat som man borde göra, som man ännu hellre vill undvika, t.ex. plugga ;D

Ergo, här har vi bloggen. Får se om jag kommer på något att fylla den med också...