Min soma

I boken "Du sköna nya värld" från 1932 skildras ett totalitärt framtidssamhälle, där invånarna föds och modifieras av staten för att passa in i sina framtida roller. I detta samhälle är alla, enligt utsago, lyckliga. Detta beror delvis på att människorna givits olika genetiska egenskaper i statens födslocentraler och efter detta delats upp i olika klasser, att alla fått centraliserad uppfostran, undervisning i sömnen om hur de bör uppträda, obegränsat med sexuella relationer och andefattig men suggestiv underhållning på sin lediga tid. Förutom allt detta får varje medborgare tilldelat sig ransoner av lyckodrogen soma. Skulle de trots alla ansträngningar om motsatsen någon gång råka känna någon obehaglig känsla, så som sorg, ilska, trötthet, frustration eller liknande, kan de bara ta en dos soma, så känns allt snart bättre igen. Då medborgarna på så sätt alltid är lyckliga, vill de förstås inte kämpa emot systemet som styr dem i så hög grad. De är helt nöjda med sakernas tillstånd.

Denna makt över människors preferenser och tankar är oerhört effektiv (och tillhör vad Stephen Lukes skulle kalla den tredje maktdimensionen). Att övertyga någon om att det som strider mot dennes intressen i själva verket är just det han efterfrågar mest av allt är ju ett sätt att utan någon strid eller motstånd uppfylla sina syften. Man kan förstås dra en hel del paralleller mellan Aldous Huxleys vision och dagens samhälle med genetikens framväxt, den bristfälliga mainstreamunderhållningen vi ständigt matas med och reklambranschens inverkan på hur vi lever och vill leva våra liv, men vad jag egentligen ville fokusera på var lyckodrogen soma.

Antidepressionsmedel är kanske vad som först verkar vara dagens motsvarighet, men vad jag tänker på är något annat. När människorna i boken är ute någonstans, vill de alltid ha med sig lite soma, ifall något oförutsett skulle hända. Har de inte det, känner de sig nervösa och nakna, eftersom de vet att om något går fel nu så finns det inget att göra åt det. Det är litegrann som när man har glömt mobilen hemma. Det känns tomt och osäkert. Det känns alltid bra att ha mobilen som en säkerhet ifall något skulle hända, och dessutom är nu risken stor att man missar att någon försöker få tag på en och så vidare.

Men framförallt påminner denna känsla om mitt förhållande till Treo. Eftersom jag tyvärr de senaste åren haft en tendens att få huvudvärk lätt, och efter att jag märkt att Treo är vad som bäst hjälper mig, vill jag helst alltid ha med mig några stycken. Egentligen är det inte speciellt ofta jag använder dem, men det är som en trygghet att ha dem där ifall huvudvärken skulle slå till. Det är inte så speciellt kraftig värk jag brukar få, men den kan vara väldigt störande, och börjar den vet man i princip att resten av dagen är förstörd och det antagligen inte kommer gå att bli av med värken förrän man går och lägger sig ELLER tar en treo. Värken sätter sig ofta i ögonen och jag brukar bli ljuskänslig. Det hela leder till att man inte kan titta på någon form av skärmar, som TV eller dator, läsa, koncentrera sig speciellt bra, att orken försvinner och att det är betydligt svårare att roa sig. Att Treo faktiskt hjälper känns fortfarande som en stor lättnad och säkerhet. Har man bara med sig lite av dessa tabletter kommer allt att ordna sig och man kommer snart må bra igen och få ny energi. Detta kanske inte är ett helt hälsosamt förhållande till medicinen? Egentligen vill jag hellre förstå och förebygga de underliggande orsakerna till huvudvärken, men det är inte alltid detta lyckas. Därför tar jag helst med lite Treo, och ja - Treo är min soma.