Nordiska muséet, samlande och utseende

Idag var jag på Nordiska muséet för första gången. Var där med Nett och hon skulle vidare på andra ärenden efteråt, så vi beslutade oss för att vara där när de öppnade vid 11. Ganska skönt att komma upp hyfsat tidigt på morgonen och framförallt att komma ut i ljuset! Det var en riktigt klar och vacker dag idag, med strålande solsken och blå himmel, till skillnad från alla de gråa, igenmulna, deprimerande dagarna som vi haft alldeles för många av den här "vintern".

På muséet hade de ett slags antropologiskt (kulturhistoriskt enligt hemsidan) perspektiv på saker och ting och skildrade svenska traditioner, mode, vanor m.m. Vi var där främst för att se samlarutställningarna. Det var alltså privatpersoner som ställt ut sina samlingar av diverse föremål. Det är väldigt vad folk samlar på märkliga grejer :P Fiskeredskap, elefanter, plåtburkar, damhandskar, kinderägg-figurer, restaurangmenyer, citruspressar, ambulansmodeller m.m. m.m. På ett sätt känns det lite läskigt hur folk tillbringar stora delar av sitt liv med att samla på sig meningslösa prylar i tusental. Det är nästan lite maniskt? Å andra sidan kan jag förstå det, då det finns saker jag själv är svag för och inte skulle ha något emot att se i olika utformanden. Och det måste ju vara bra att omge sig av saker man mår bra av.

Vi såg också bl.a. en utställning om hur modet förändrats genom århundradena. Det är ganska sorgligt när man ser hur kvinnan begränsats så mycket av snörliv, korsetter, enorma kjolar, hårt åtsnörade supersmala skor/kängor, blytunga skor med klacken i mitten, stilettklackar. o.s.v. Det var också en nyhet för mig att man fr.o.m. 1600-talet inte gjorde olika skor för vänster- och högerfoten utan istället raka skor som man skulle kunna ha på båda fötterna. Man kan ju tänka sig hur obekvämt detta var. På medeltiden hade man anpassat skorna efter fötterna, men med en modets nyck förändrades detta och trenden höll i sig i flera århundraden! Skor för män blev snabbare återanpassade till fötterna, men skor för kvinnor som var raka kunde köpas i Sverige ända fram till andra världskriget.

Det finns ju de som säger att vill man vara fin, får man lida pin. Detta är något som jag absolut vänder mig emot. Man ska kunna vara fin utan att lida, och kan man inte det, så är det något fel på idealet. Jag tänker inte lida för mitt utseendes skull. Naturligtvis blir det små avvägningar man får göra mellan ultimat bekvämlighet och utseende/representativitet, men dessa värden ska, enligt mig förenas så långt det bara går.