Tro

Ibland känner man att man är helt ensam om sin världsuppfattning. Det är svårt att få stöd och självförtroende när de man är närmast har helt andra värderingar och utgångspunkter. Jag menar inte att alla måste tycka som en själv, tvärtom kan det vara riktigt intressant att diskutera och kontrastera olika uppfattningar, vilket gör att man både kan lära sig något av den andre och om sig själv. MEN ibland vill man bara ha lite medhåll, någon som bekräftar en, någon som uppskattar hur man tänker och tycker om en just för det.

Jag tror att det finns något gott i de flesta människor. Och jag tror på möjlighet till utveckling och framåtskridande, på demokrati, humanism, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jag tror på att behandla alla med respekt, att inte döma folk, att förlåta, att bekämpa ondska med godhet.

Jag vet att det kan ses som naivt. Och kanske till och med som självgodhet. Men naivitet tycker jag kan vara något positivt och nästan efterstävansvärt. Jag tror att det är bra att man litar på människor även innan de har gjort sig förtjänta av det... jag tror att om man ger människor ett förtroende så kommer de anstränga sig för att leva upp till det. Jag vet själv att om människor behandlar mig som om jag är en trevlig och öppen person, så blir det mycket enklare att vara det. När man däremot väl har hamnat i ett fack så är det väldigt svårt att ta sig därifrån. Om man redan har blivit hon som aldrig säger något, eller den tråkiga, eller vad det nu kan röra sig om, blir det så svårt att bryta förväntningarna.

Ändå har jag all förståelse för att människor med andra erfarenheter får en annan livssyn. Att det inte är lika lätt att lita på människor när man har blivit sviken och illa behandlad så många gånger. Men varför ska det stoppa mig från att se det på mitt sätt? Om inte ens jag, som knappast har varit med om några traumatiska eller störande upplevelser kan ha en positiv livssyn och människosyn, vem ska då kunna ha det? Är det inte min plikt att göra så mycket jag kan, med de förutsättningar jag har fått och åtminstone bidra till förändring?

Sedan är det en annan sak att ha sina principer och att verkligen leva upp till dem. Men jag ser det inte som hyckleri om man inte alltid lyckas tillämpa allting i praktiken. Det är en ständig strävan och kamp som man måste föra, och om man inte alltid når ända fram är det inget att skämmas över. Om man åtminstone försöker, så har man kommit en bra bit på vägen